Igår fick vår lilla J diagnosen nattskräck av BVC.

 

Efter mer än en månads tid av jobbiga nätter kände vi båda att det här är inte något normalt småbarnsbeteénde och vi behövde hjälp utifrån med vad som kunde tänkas vara fel.

För att sätta er in i problemet:

Liten J vaknar vilt skrikandes som att hon drömt något riktigt hemskt eller har riktigt ont, det första man gör är förstås att man tar upp henne för att ge tröst. Detta gör saken än värre hon skriker ännu mer och vrider sig och sparkar så kraftigt att jag är rädd för att tappa henne och jag har ibland fått lägga tillbaka henne i rädsla för att det ska ske. Det är jobbigt att se henne sådan och det har känts som om man inte når fram till henne utan hon är helt blockerad i sitt beteénde.

Vi har provat att ge alvedon i förebyggande syfte ifall det berott på växtverk/nya tänder men inte heller det har hjälpt och det funkade ju för I och T så varför inte för lilla J?

Efter bara en liten stund är det över och hon somnar om ibland av sig själv men som allra oftast med flaska välling. Sen sover vi som bäst några timmar innan det börjar om igen alternativt att hon sover väldigt oroligt sparkar och snurrar i sömnen vilket inte är trevligt för oss andra i sängen.

 

När jag kontaktade BVC trodde jag att vi behövde ta blodprover, göra något test etc. men allt som behövdes var ett kortare samtal och vi fick svara på några få frågor. Allt som sades stämde in till 100% och det var så skönt att äntligen få svar på vad det kan tänkas vara.

 

Tyvärr vet man väldigt lite om nattskräck och den info man kommer åt via t.ex. google är lika vag.

Det jag dock har förstått är att det drabbar väldigt få barn vanligen mellan 3-6år men även betydligt yngre barn kan drabbas. Det sker i ett vist sömnstadie (minns inte nu vilket men inte i drömsömnen iallafall), attackarne kommer vid ungefär samma tidpunkt varje natt och det är här man själv kan hjälpa sitt barn.

Strax före en beräknad attack kan man väcka sitt barn och sedan låta det somna om och den förväntade attacken uteblir. Vi provade det inatt och kors i taket det fungerade! Nu återstår det att se om det fungerar inatt med, vi håller tummarna.

 

Har vi otur är detta något som kan följa liten J upp i skolåldern av vad jag förstått från andra mammor som berättat på nätet om sina erfarenheter. Det som känns bra är dock att de med äldre barn kan bekräfta att teorin att barnen själva inte minns något alls av attacken däremot så är det skrämmande att läsa om de äldre barnens attacker eftersom där måste man vara med och passa så att de inte gör sig själva illa. Dessutom kan de ropa efter mamma och pappa fastän de är där och är med dem men barnen ser "igenom" dem.